Roger har gett mej en grundkurs i metallens underbara värld och vi kom fram till att jag, liksom han, föredrar trash. F.K.Ü är faktiskt ganska bra! Nu är min poser-status befäst ;)
Blanko har ju som sagt varit med om sin första, riktiga tävling. I lördags skulle vi rida LB:2 på morgonen men efter en massa strul med ett fastfruset släp, en pålle som inte ville gå in i finkan på en gång och allmän stress strök jag mej. Fast vi åkte dit och jag red en stund på framridningen i alla fall.
På söndagen gick det bättre. Blanko gick in i släpet nästan direkt och vi va där i god tid. På framridningen kunde han börja slappna av efter en stund och kändes rätt lyhörd. Fast inne på banan höll vi på att krypa ur skinnet. Blomkrukor och duken på domarbordet va så läskiga att vi bara fick 43 %. Det finns en film på detta men den kommer bara publiceras när vi ska jämföra med framtida fantastiska ritter ;) Fast jag är nöjd ändå, i det stora hela skötte sej Blanko perfekt!
I fredags köpte jag ett rakt tränsbett och banne mej om han inte blev lugnare i munnen på det! Känns som att han trivs bättre med raka bett än med delade så nu ska vi köra på det ett tag.
Igår va vi med på bandressyren på Surf och red LB:2an. Trots att han spände till ordentligt inne på banan och bara ville springa till utgången va känslan ganska bra. Domaren Pia gav mej många bra tips och råd. Men generellt så fattas mycket styrka, han blir fort trött och dragig. Men, motivationen är på topp och jag tror att jag har en bra bild över hur vi ska jobba vidare. Det positiva igår va att Pia tyckte att jag rider mjukt och fint, vi har en bra takt och tempo hela tiden. När Blanko spänner av är han riktigt fin.
Vi har verkligen en lång väg kvar, Blanko är ett “projekt” som kommer att ta längre tid än jag trodde. Tur att han är så jäkla rolig att jobba med :) Planen för i år får bli att åka runt och träna på att tävla. Rida LC och LB och bara ha kul. Nästa år tävlar vi på riktigt ;)
Jag har funderat lite på hur det skulle va att ha en mer färdig häst som har kapacitet, rutin och erfarenhet. Visst skulle det va kul och betydligt enklare, men jag kan inte låta bli att känna att det är resan dit som är roligast för mej. Som den gula rosetten jag och kära Olle fick i Sikeå förra året. Efter två års slit kändes det som att vinna OS! Det är både för- och nackdelar med att ha en häst som inte är ett dugg gratis och helt orutinerad. Ibland, som efter den misslyckade lördagmorgonen, kände jag att “Nu lägger jag ner, ska aldrig mer försöka tävla, bla bla bla”. Men efter trippen på söndagen, trots den låga procenten, va det enda jag tänkte “Yes! Vi är på väg!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar